En plats att vila på

Tandkräm ger en frisk känsla i munhålan och inuti resten av huvudet. Det är annars svårt att hålla huvudet kallt.

Jag spottar ut skum och saliv i tvättstället och skyndar mig att spola rent för att slippa se det gränslösa slemmet, hur det löses upp och blandas med vattnet och så slutligen de sista sega trådarna som ovilligt glider ned i något av de sju hålen som likt en stiliserad blomnegation utgör öppningen ned mot avloppet.

Jag kniper samman min svårstängda mun och försöker att tänka klart. Det är som att kasta en boll till sig själv.

Huvudet förblir ljummet trots den kalla smaken efter tandborstningen.

Det var längesedan jag erfor någon hetta vare sig i eller utanför kroppen. Som om lidelse och betänksamhet måste stå i kontrast till varandra, utesluta varandra.

Har de någonsin något med varandra att göra?

Betänksamhet och kärlek däremot, de kan samexistera.

Kärleken kan vara ljummen men lidelsen slocknar så fort temperaturen sjunker till vanestrecket.

Jag slutar ofta som en tiggare när det gäller dessa saker. En bedjare som simmar omkring i sina egna böners grumlade vatten. ”Kärlek, gör mig klar! Lidelse, led mig!” Ett vatten där bottenslammet aldrig riktigt lägger sig.

Här är så tyst när du är borta. Här är numera oftast tyst även när du är hemma. Du vill ha det så. Du vill också ha det rent.

Just nu behöver här städas. I vasken står vatten sedan länge och i vattnet simmar ögonhår som ser ut som spindelben. Eller så är det spindelben.

Du har varit borta i snart en vecka.

Jag ser ner på mina händer. De ser numera ut så som jag minns min mors. Ådriga med ovala, trasiga naglar och breda rynkor över lederna. Med dessa händer griper jag mig an stoppet i vasken. Till att börja med använder jag en lång stålfjäder. Den går dock bara att köra ned till en fjärdedel. Gummitratt och kaustiksoda hjälper inte heller. Det hinner bli mörkt innan jag slutligen ger upp.

En oangenäm doft har spritt sig i lägenheten.

Jag går och lägger mig med huset fyllt av den nya lukten. Den tycks ha brett ut sig, etablerat sig i alla rum och det hjälper inte att jag öppnar korsdrag. Mitt i natten vaknar jag av den isande kylan som drar genom rummen.

Lukten är kvar, starkare än tidigare. Jag tänder lampan och ser på din orörda säng.

Du har inte sagt något om hur länge du skall vara borta.

Jag måste se till att få ordning på avloppet innan du är tillbaka. Jag tänker på hur förbannad du skall bli när du kommer hem och upptäcker att jag inte klarat av denna enkla sak.

Min mor var duktig på att rensa avlopp. Hennes händer och mina är därmed bara lika till utseendet.

Det är svinkallt, jag sveper morgonrocken tätt omkring mig och stänger fönstren. Sedan går jag fram till vasken. Där har vattnet sjunkit undan. Bara en bottenskyla finns kvar och allt grumset har klumpat ihop sig till en liten boll från vilken enstaka små strån sticker ut och sakta rör sig i vattenresterna som levande tentakler. Jag ser ned på den lilla bollen, hur den rör sig fram och tillbaka liksom vaggad av vågor där i vasken. Det ser vilsamt ut.

Jag vill också vaggas, hitta en rytm, vila sådär utan bekymmer, simma i min egen ro.

Lilla luddboll vad jag avundas dig din bekymmerslösa tillvaro. Jag böjer mig ned och smeker sakta den mjuka klumpen. Fingrarna blir våta men det gör inget. Jag böjer mig djupare, lägger kinden mot de svarta stråna, vilar huvudet mot spindelben och teblad, sluter ögonen och hör hur vattnet kluckar mot zinkbottnen. Lukten omvärver mig men stör inte längre. Den har sjunkit in och blivit ett med mig. Jag sträcker ut armarna och känner hur de vilar på samma bädd som mitt huvud, ja hela kroppen ligger utsträckt på en bädd av mjukt slam som luktar kaffesump och gamla rivna apelsinskal. Den vaggande rörelsen är mycket vilsam. Den går inte bara från sida till sida utan drar också sakta framåt.

När jag lyfter ena ögonlocket är det mycket mörkt runtomkring mig. Ett svagt ljus kan anas långt bortifrån och jag tänker sömnigt att det måste vara hålen i vasken som sakta avlägsnar sig. Jag faller ned i ett varmt mörker fortfarande vilande på den mjuka bädden, halvt sovande med lukten av gamla avlagringar, surnade matrester och olika rengöringsmedel kittlande i näsan. Ditt ansikte flimrar förbi för min inre syn och jag ler; du får bli hur arg du vill, härnere kan inget och ingen nå mig.

Förresten kanske du inte blir förbannad för kanske kommer du inte hem.

Vet du att egentligen vore det lika bra.

Kom inte hem!

Ödlegölen

I skogens lugn hörs trädens viskningar, fågelvingars flykt, hjortronens växande på tunna stänglar till saftsprängd, gyllengul fullbordan.

En kväll fann jag gölen. En slumpvandring i skogen förde mig hit till den plats dit jag nu går helst varje kväll. Här får mitt huvud vila och mitt hjärta slå i sin egen takt.

Jag vadar ut i det ljumma vattnet och låter den friska luften fylla lungorna. Grönskan lugnar ögonen. Dofterna berusar mer än någon kvinna.

På en sten i kvällssolen torkar jag fötterna med den mjuka mossan och ser på fiskarnas rörelser, hur de bildar ringar på vattenytan.

Det bor små fiskar i gölen. Häromkvällen tyckte jag mig höra ljudet av en större än de andra. Aningen kusligt var det för en stund och jag lyssnade länge efter flera ljud av samma slag men hörde inget mer och kusligheten rann snart bort. Hur skulle denna plats kunna hysa något mörkt och oskönt? Vatten som smeker anklarna, ljummen dy som omsluter tårna, en fågel som sjunger sin kvällspsalm högt däruppe bland trädkronor och bleka stjärnor. Nej här finns bara ro.

*

Det doftar av skvattram. En tunn dimma har lagt sig över växtligheten. Vattnet håller samman min kropp. Den djupa tjärnen är mitt hem. Jag talar med träden och leker med fiskarna. Här finns inte någon tid, därför inte heller något ont.

Jag har sett honom igen. Han drog av sig sina stövlar och satt länge med fötterna i vattnet. Sedan formade han händerna till en skål och hällde vatten över hår och ansikte.

Uppfylld av åsynen höll jag mig alldeles stilla bakom stenen, rörde inte en fena, bara låg där och såg hur det klara vattnet rann över hans slutna ögonlock, fastnade i hår och skägg som små kristaller, fyllde hans mun. När han ryckte loss mossa att torka fötterna med, förlät jag honom, för skönheten i hans rörelser och för ljuset i hans ögon.

Den varma dyn är så mjuk. Ju djupare jag sjunker desto vackrare drömmer jag.

När solen stiger över trädtopparna, då börjar mina drömmar.

I dem vandrar jag i skogen som mannen vid tjärnens kant. Precis som han har jag fötter och ben. Det känns märkligt men ändå välbekant.

Jag drömmer om ljus, om skarpa, långa strålar silade genom träden om morgnarna men i drömmen är strålarna så många att de flyter ihop till en enda stor form Ibland är det så starkt att jag vaknar. Ibland är det mer som en värme, en glöd som känns skön mot kroppen. Sådana gånger är det kallt att vakna.

Jag ser på min kropp, den är vit och vacker. De våta hårslingorna bildar mönster på skinnet.

Den lätta kvällsvinden är smeksam mot huden, liksom det ljumma vattnet.

Nu händer något. En rörelse, en lätt bris. Trädens grenar viskar. Älggräs och hjortronblad för viskningen vidare till vattnet, till mig; ”han kommer”. Och strax syns han. Som en lilja vid vattenbrynet, ensam och allsmäktig andas han in träden, mossan, dimman. Han tar av sig stövlarna, viker upp byxbenen och vadar ut till knäna. Ögonen är vidöppna, munnen ler.

Jag glider ned bakom stenen. Han kan omöjligt se mig, ändå känns det som om han tittar häråt. Jag kryper samman. Han kommer vadande emot mig, vattnet blir djupare. Han blir stående och ser upp mot himlen som blivit mörkblå och pryds av små bleka stjärnor. När mörkret tätnar kommer de att lysa lika klart som hans ögon. Han är ensam och stark. I just den här stunden är han den enda människan på jorden.

*

En kväll kommer han sent. På väg ned till gölen ser han knappt handen framför sig i mörkret men längtan är stark. Han måste dit, känna mossan och vattnet, den dyiga botten, dofterna. Här finns livet. Detta är hans sanna hem. Här finns inga vassa ord, inga stickande ögonkast.

Väl framme drar han av sig stövlarna, sliter av skjorta och byxor och går långsamt ut i vattnet där stjärnorna nu syns som om det vore himlen han klev ned i.

Under tunga ögonlock ser han något blekt skymta bakom en sten vid tjärnens bryn. Ett svagt sorlande ljud, en lätt rörelse i vattnet väcker honom ur hans drömska tillstånd och ett stråk av kyla drar förbi. Håren reser sig på kroppen samtidigt som han tänker att ingen finns här förutom han själv och de tysta, skygga djuren. Han fortsätter ut i vattnet och slår foten i en sten. Det gör ont och han vacklar till men återfår strax balansen. Nu hörs ljudet igen, som om någon drar med handen genom vatten. Han rör sig mot ljudet. Där, bakom den stora stenen som är till hälften täckt av mossa ser han något röra sig. Något glider in bakom stenen, något ljust. Som en omvänd skugga, ljus och gäckande.

Lugnet och friden är borta. Han vill skynda fram men vattnet gör motstånd. Oljudet som uppstår när han forsar fram gör det svårt att urskilja andra läten.

Vattnet når honom till axlarna nu. Plötsligt tappar han fotfästet. Han trevar med fötterna men bottnar inte längre. Han fäktar med armarna, försöker hålla sig flytande. Han sjunker, flämtar, drar i sig en ordentlig kallsup, innan något plötsligt lyfter honom. Någon håller honom stadigt om livet medan han frustar ut vatten och snor. En hand stryker vått hår ur hans ögon.

Alldeles intill sig ser han ett ljust ansikte, blekt som månen och med ögon i samma färg som tjärnens vatten. Läpparna som ler mot honom är runda och vita. Så hörs en röst, eller är det kanske träden som viskar till honom; ”var stilla, var stilla” och han lyder därför att han känner hur någon hela tiden håller honom; starka armar omsluter hans rygg, en smidig kraft håller samman hans ben. Han blir varm, han blir lugn. Återigen är han omgiven av tystnad och som en slocknande glansdager i tjärnens öga låter han sig dras ned i det mörker där lugnet för alltid råder.

Om frihet

När Rutger Hauers rollfigur i ”Bladerunner”, Roy Batty, snart ska dö, beskriver han för Harrison Fords Rick Deckard vilka fantastiska ting han fått se under sitt korta replikantliv. ”…things you people wouldn´t believe…”. Han fortsätter ”All this moments will be lost, like tears in rain.”

”…like tears in rain…”lär inte ha funnits med i urprungsmanus. Hauer uppfann det i stunden och det visade sig vara en lyckad ingivelse; när man googlar de fyra orden så får man 26.500.000 träffar. Japp, tjugosexmiljomerfemhundratusen.

Är det så att stundens ingivelse skapar den bästa, den odödliga konsten?

Nej knappast. Däremot är det sannolikt så att de impulser som ger upphov till storslagen konst är kraftigt beroende av en intrikat blandning av drömmar, närvaro, kunskap och arbete. Allt i sin tur beroende av sammanhang där den riskfyllda kombinationen av alla dessa förutsättningar finns, tillåts och uppmuntras. Vilket förutsätter frihet. Paradoxen att stor konst kan uppstå i förtryckarstater och på fängelser tror jag kan förklaras med att den inlåste lyckas skapa en zon av frihet i sitt medvetande genom att avskärma det från yttervärlden. För den som lever i stor rumslig frihet kan samma procedur vara nödvändig för att ge det egna sinnet den frihet som behövs för att ur kaos skapa något, en egen ordning. För konst skapas inte ur intet och konst skapas inte utan risktagande. Konst skapas ur frihet.

Ett fritt tänkande är ett divergent tänkande, det vill säga ett tänkande som går åt olika håll, samtidigt. Att verka fritt är att kunna röra sig från den egna ordningen och det egna kaoset ut till omvärldens regler och röra. Att slippa färdiga alternativ, att själv få söka sig fram, att röra sig utan stängsel, ibland enbart i sinnet, i tursamma fall både kroppsligen och själsligen.

Vad är då frihet, är det en rättighet eller en skyldighet?

Enligt folkbildaren och tidigare kulturministern Bengt Göransson är det viktigt att skilja på valfrihet och frihet. Han menar att det förra ersatt det senare men att de två inte har ett dugg med varandra att göra. Valfrihet är att välja mellan något som andra redan valt ut åt oss men friheten är oändlig. Valfriheten, menar Göransson, privatiserar oss, begränsar och fjärmar oss från varandra. ”Du gör ditt val, jag gör mitt. Du är där borta, jag är här. Frihetens enda begränsning är: jag får inte hindra andra att också utöva sin frihet. Därmed förutsätter friheten hänsyn och den förutsätter jämlikhet.”

Själva ordet frihet ger lätt romantiska associationer: Fågeln som med sina vida vingar svävar tyngdlös däruppe, oberoende av allt och alla. Men i praktiken är friheten något oerhört krävande.

Frihet utan självständigt tänkande och eget arbete blir kaos. Ett sätt att hantera kaos är att stävja det. Att skapa hårda regler, strama tyglar för det egna medvetandet. Ett annat är att uthärda i oordningen. Att fortsätta se med alla sinnen och att hela tiden arbeta, även när allt förefaller övermäktigt, fyllt av kaos eller av tomhet. Tillslut kommer linjer sakta att bli urskiljbara. Tunna sömmar, smala stigar, något som håller samman, som bär, som trots sin bräcklighet leder vidare, framåt.

Men för att uthärda oordningen behövs ändå något slags ordning. En organiserande och bekräftande ordning, ett nät och en bas av fysiska förutsättningar. I sämsta fall i fängelsecellen där ordningen består av egna dagliga rutiner som träning, meditation, koncentration. I bäst fall i ett samhälle där ordet är fritt, där både mental och fysisk frihet existerar. Där det finns möjlighet att bygga denna ordning, både fysiskt i form av rum, verkstäder, ateljéer, men också genom en öppen organisation där samtal och samarbete kan skapa den väv där det oväntade plötsligt visar sig.

”Like tears in rain” var inte bara ett genialt tillägg, en sorglig och storslagen beskrivning av alltings ändlighet. De till synes slumpmässigt tillkomna, numera bevingade orden, skapades i själva verket inom ramen för en filminspelning, ett samarbete människor emellan.

Ensam är inte stark.

För att vara fria behöver vi samexistera med andra som också vill vara fria, som inte har som sitt främsta mål i livet att vinstmaximera, att kvantitesproducera, att stressa livet ur sig för mål ingen ändå kan nå. Vi behöver mål som går att nå. Mål som genererar nya idéer, nya mål. Det ska liksom aldrig bli riktigt färdigt. Det är i det ständigt pågående arbetet som friheten finns.

Min plats

Jag sitter gärna på trappan. Den är en del av bron, verandan eller förstukvisten. Förstukvisten har tak och jag kan därför sitta på trappan även när det regnar. Trappan leder in, trappan leder ut. In till den egna ordningen och det egna kaoset. Ut till omvärldens regler och röra.

När jag ska beskriva platsen tänker jag på Carlos Castanedas första lektion för Don Juan. Han får till uppgift att hitta sin plats på Don Juans veranda, en plats där han känner sig ”naturligt stark och lycklig”. Castaneda kämpar hela natten, till sist somnar han på verandagolvet. När han vaknar säger Don Juan att platsen där han somnat är den rätta.

Jag saknar Castanedas tålamod och hängivenhet. Jag bara slår mig ned utan att fundera över om det är på rätt plats. Kanske borde jag vara mer noggrann – tänk om en annan del av bron vore det perfekta stället; platsen där alla mina tankar skulle klarna och allt skulle framstå som tydligt och självklart?!

Trappan som sköld: jag tänker på det engelska ordet för tröskel, ”threshold” och tycker att det påminner om ordet ”sköld”.

I vår stuga i skogen sitter jag på trappan och spanar ned mot stigen och träden. Jag vågar inte gå och lägga mig, natten är för tyst, minsta rörelse hörs. De egna hjärtslagen, nattdaggen som faller på gräset, fladdermössens svepande på låg höjd. Jag sitter på trappan tills det ljusnar.

Jag sitter på trappan och tittar på klockan. Han ska komma klockan 8, ”kanske kvart över, det beror på trafiken.” Hon är halv nio nu. Om jag går in och hämtar mer kaffe kanske han hinner dyka upp. Jag vill sitta här och välkomna, se avspänd och glad ut, inte springa omkring. Jag sitter kvar tills motorljud närmar sig och kaffet kallnat.

Hemkommen från stan stannar jag på trappan och blir sittande medan matkassarna jäser i eftermiddagssolen. Telefonen ringer i hallen. Jag sitter kvar.

Trappan som bara leder åt ett håll. Om jag sätter mig ned nu kommer jag aldrig härifrån. Mossan kommer att växa över de gjutna stegen, den kommer att krypa upp över mina tår, vidare över vristerna och knäna, fortsätta att långsamt täcka mig tills jag och trappan har blivit ett.